Tror aldrig jag har nämnt min bakgrund hur jag uppkom att bli som jag är och varför jag valde starta företag osv.
Min Barndom
Tyvärr har jag inte scannat in bilder på mig själv men det finns massor bilder av mig och inte en min lik den andra. Charmtroll? Möjligtivs. Som sagt jag har haft en harmonisk uppväxt överlag. Gillade att spionera på min storebror för det mesta och var mycket för mig själv. Eftersom jag är uppväxt på landet så cykling och hoppa i hö hos grannens ladugård. Vid 5 års kontroll så märkte sköterskan hade något problem och min dysfasi uppkom, därav fick jag bara lära mig ordentlig svenska och inte så mycket andra språk. Hela lågstadie har man kämpat igenom med svårigheter, enligt mig själv så har det varit tungt mellan varven men inget som jag nu tänker på.
Sport? Min bror skidat och så har jag, inget proffs direkt eftersom jag var rätt tjock, ärligt inte min sport. Även om jag tyckte om att vara ensam så vill jag gärna ha lite mera gruppanda. Vill en gång gå på judo men lite väl långt borta, dans gärna men tjockis i en body? Nä.. Men idrott gick någorlunda kom inte sist alla gånger! :D Kul kastning och diskus som sagt inget proffs men någon gång fick jag till det. Jag var inte snabb men uthållighet hade jag så långlöpning vid staffettkarnevaler. Något jag digga hårt var det när min mamma gick på aerobic, hängde faktiskt med även om min dysfatik funktion. Jag vet många skrattade åt mina moves på lågstadie discos med mina enorma step touches.
Jag har stått ut med mobbning, utfyrsningar under några år i lågstadie även i högstadie, tänkt flera gånger vad är det för fel med mig när ingen vill vara med mig? Kommentera inte desto mera för man har känt sig ensam och annorlunda men felet var att man inte står på sig utan låter andra kör med en. Det har gjort starkare och även om jag har varit ljusblå inte fatta så har jag på något underligt sätt känt mig positiv och gått vidare. Man måste bara vidare och längtan att bli äldre så det skulle försvinna. Klart man har saknat vänskap och kontakt men oftast har jag gått min egen väg. Man lär sig av sina misstag.
Jag är en cry-baby, gråter för allt, filmer, när man är glad, ledsen och arg. Jag har inte speciellt hållit någoting inom mig ut släppt ut det, för att hålla det inom sig har jag inte klarat av. Jag har spruckit då men det finns också nackdelen att vara öppen som en bok också.
Högstadie var en förändring kroppsligt, pojkflickan bytte plötsligt lösa kläder, huvor till lite mer tjej men inom mig var jag fortfarande mer pojkflickan. Hormoner kickade in och genom gymnasie blev mitt korta hår som jag har haft hela min tid till längre längder.
16 åring blev jag introducerat av en vän till lokala gymmet och där blev jag fast. Började med att träna lite och sen gick det över till alla spinningklasser de hade på gymmet tills jag fick lära mig att hålla egen timme och jag minns än idag hur nervös jag var. Jag tränade mycket styrketräning och jag minns hur jag hatade ben träning för jag var så öm efter jag kunde inte knappt gå i trappor efteråt. Men min kropp ändrades också till triangel formad kropp och åt som en häst. Men smalade av men bantning var aldrig ifrågan men gick från en lite tjockis, till lite mer tränade och jag älskade varje minut, detta var min passion, mitt liv. Klart när man bor på landet så får man inte kanske den bästa utbildningen och det går långsammare framåt än i stan.
Genom tiderna så ändras lite mitt sätt och fick introducering till MI kurser som herr- och damgymnastik. Jag har alltid älskar dans men aldrig fått kanske utöva den till fullo, jag vet jag kunde mycket men säger man inte vad man vill så får man inte det heller.
Studenten fick jag med nöd och näppe, berodde på modersmålet men jag var lycklig, en milstolpe i mitt liv och trött på skolan, mellan år lite dum som jag var så då skulle jag utbildat mig till massör men vörå var långt borta tyckte jag då men gick som skolgångsbiträde och jobba på dermoshop. Men efter året som kom jag in på vasa yrkeshögkola och jobba vid sidan om som instruktör för MI då också. Bodde själv i vasa, ni vet studielivet i ett nötskal. Träffade nya vänner som jag är tacksam för. Klart även killproblem stötte man på, trodde blind på allt och alla. Men även träffade min fästman och reste till bosnien med honom, vi hade inte varit så länge tillsammans då, 3 hela veckor va vi där. Fantastiskt fint land, fina människor. Det är som angelina jolies beskrivning ett land med honung och blod. Det går inte att beskrivas, man måste se med sina egna ögon.
Inom studietiden så utbildade mig till Piloxing instruktör som av misstag jag hittade och ett misstag som blev lyckad. Idag älskar jag träningen och då var jag den första i österbotten med Piloxing. Efter det blev jag intresserad av pilates och börja läsa många långa böcker om det, en dag hoppas jag får ihop pengar till en utbildning inom pilates. Utbildningar är inte billiga när man betalar dem själv och plus alla licenser. Aerobic och step efter det då i Umeå, som sagt ingen billig utbildning heller men nödvändigt, nya sköna tjejer träffade jag där också.
Efter år tyckte jag att nää-ää jag vill starta ett företag, jag har kommit så långt att nu är det dags för att jag jobbade då på Wasamove och också en liten milstolpe för jag träffa en väldigt god vän, som trodde på mig att jag hade potential. Tack kära du. Mitt självförtroende växte på ett bra sätt. Jag våga utmana mig själv men också testa mina gränser. Spontan är något som jag har varit och när jag vill ha något, göra något så skall det vara nu och inte då. Från noll självförtroende till en självständig tjej som tänker jag är helt okej som jag är, ibland blir det prövad även idag.
Ibland har jag kanske tänkt att ååh.. varför kämpa, jag kommer ju ingen väg men ibland blir man påmind att jo tänk du har kommit en bit på vägen iallafall. Ibland har jag varit avundsjuk på att andra har det så lätt att lära sig saker och ting själv måste man läsa dubbelt mera eller öva dubbelt mer. Men kanske man är mera tacksam över det man har gjort då också?
Som sagt ett företag har jag och även man har haft mina gropar i vägen, jag nämner inte allt, jag har haft ångest och jag har deppat men den positiva tanken man har haft, har alltid fått mig att gå vidare, titta framåt och därför vill jag dela med mig min positiva tanke vidare till er och tänk att inget är omöjligt. Det är vi som format vårat egna liv. Ibland måste man öppna dörren själv när ingen annan öppnar den för dig. Det finns kanske saker man skulle ändra på men hej, jag skulle ju inte vara här då heller. Kanske jag har varit längre på min väg men jag lär mig nya saker och instruktörs arbete är hård arbete, utmanande men övning ger färdighet. Jag blir aldrig full lärd utan jag lär mig hela tiden, många har fått lärdomar mera före mig men det betyder inte att jag hinner upp dem någon dag. Jag har stora drömmar och någon dag är dem mina på riktigt.
(lite av min bakgrund, kan skrivit en massa men en liten del av mig ser ni nu)
Så har man drömmar, sluta aldrig drömma, sluta aldrig kämpa. Ge aldrig upp. En dag är dem dina.
/A
